Linda Jönsson: Seniordans – ett svårdefinierat nöje

I vår lilla stad samlas ett antal seniorer måndagar och tisdagar höst, vinter och vår för att ägna sig åt seniordans. En del av oss är så begivna att vi dyker upp båda dagarna medan andra nöjer sig med en av dem. Alla är överens om att det här är toppen för både kroppen och knoppen. Vi har roligt i två timmar - både med själva dansen och med varandra. Det är medryckande och lättsamma timmar och vi skiljs åt upplyfta och lätt rödrosiga när de är över.

Det enda problemet är egentligen att när någon frågar vad det är vi dansar. Det visar sig nämligen vara lite svårdefinierat. Om man dansar gammaldans, folkdans, square-, round- eller linedance är det ju bara att säga det. De som frågat säger då ”Aha” (även om de inte riktigt vet vad något av detta är). Många som hör ordet seniordans tycks för sin inre syn se äldre par som stuffar runt parvis i foxtrot eller en och annan slowfox ungefär som de gjorde i sin ungdom i Folkets park. Men så är det ju inte alls.

Seniordansen liknar i så fall snarare de först nämnda danserna, men med större eller mindre modifikationer. Vitsen med det hela är ju att seniorer ska dansa och därför undviks alltför snurriga inslag, liksom hopp, skutt och spring. Inte heller ska danserna vara beroende av att man är jämna par med avseende på antal damer och herrar. Någon har sagt mig att man inte ska tala om damer och kavaljerer utan om förare och följare oavsett kön i seniordanssammanhang och det verkar ju vettigt, men vi talar i alla fall oftast om att dansa herre eller kavaljer eller gubbe om vi tar förarrollen.

Själva danserna är ofta uppställningsdanser, där man ställer upp parvis i ring eller på linjer. Sedan följer olika, mer eller oftast mindre komplicerade, bestämda turer och väldigt ofta byten av partner under dansens gång. Här finns, som jag ser det tre utmaningar. För det första måste man förstå vad man ska göra. Men man får ju grundliga instruktioner och ingen kräver att man ska fatta galoppen genast. Sen ska man komma ihåg vad man ska göra. Men man får ju som väl är kontinuerliga instruktioner av dansledaren under dansens gång. Sist men inte minst: Det man gör ska göras i takt med musiken.

Det är kul att lära sig danser och det är oerhört nyttigt att öva sig på att komma ihåg vad man lärt sig (även om det är det svåraste för en del av oss) och den verkliga belöningen kommer när en dans sitter som den ska. När alla tar rätt steg, åt rätt håll, samtidigt och i takt med musiken. När varje person befinner sig där hen förväntas befinna sig vid varje tillfälle - det är ren och skär njutning! Och jag har faktiskt aldrig hört talas om någon som har slutat med seniordansen för att hen har tyckt att det var tråkigt att ägna sig åt den, ett öde som ju alltför ofta drabbar många andra motionsformer.

Linda Jönsson, nybliven pensionär och seniordansare sedan två år tillbaka