En tango för två …

Det var en ren slump att vi började med argentinsk tango. En granne kom in en kväll, för några år sedan, och frågade oss om vi inte skulle hänga med på en kurs på Gjuteriet i Karlstad som anordnades av Tango Sol. 

Onsdagsdanserna startar för det mesta med 30 minuters lärarledda lektioner. Det är mycket som skall nötas in och det är ibland frustrerande. Det handlar om hållning, hur man går, turer, rytm och känsla. Rörelseschemat måste sitta där. Men skall inte behöva tänka att så här måste jag göra. Ibland gör vi framsteg ibland inte. 

Att lära sig dansa vacker tango gör man inte i en handvändning. Varenda kroppsdel ska vara på rätt plats. Det är kroppskännedom på hög nivå. 

Kroppskännedom. ”Känn kontakten med golvet!” Det kan vara ovant, nästan konstigt, med övningar som ska leda till medvetenhet om var fotens tyngdpunkt är. Små, små tyngdförskjutningar, än åt sidorna och än framåt och bakåt. Sen fokus uppåt i kroppen. Knäna ska vara lösa men inte böjda – det är skillnad. Det ben som inte tyngden är på får man öva sig i att släppa spänningen i. Helt avslappnat.

Tango är i grunden promenad. Ingen konst. Gå kan väl alla! Caminata är ordet för att gå i tango. Gången beskrivs ibland, för att vi ska få en bild av den, som att gå i vatten, med ett litet motstånd. Och då måste man trycka av med det bakre benet för att komma framåt. Det duger inte att gå med benen före kroppen, som John Cleese i Pang i bygget. Det lustiga i tango är att följaren allra mest går bakåt, vilket är påfrestande i början. Efter några år har det faktiskt blivit en vana. 

Så har vi parets ställning, när vi väl kommit så långt att vi övar tillsammans. Vi har tränat på många sätt. Alla som lär ut är övertygade om just sin version av det hela. Men ett är i alla fall gemensamt. Föraren ”styr” inte, utan ger signaler med sin hållning. Bland annat med bröstkorgen. Så den som för inspirerar följaren att vrida på sig i bröstkorgens riktning. 

Fattningen mellan de dansande kan vara allt från att de håller varandra vid armbågarna ungefär, till att föraren håller runt hela följarens rygg i höjd med skulderbladen och följaren håller runt förarens nacke, som i en kram. Det är följaren som bestämmer avståndet, sägs det. Med den andra handen håller man i varandra som i de flesta pardanser.

När man ser ett par i en virvlande wienervals så är parets yttre form som ett V. Huvudena är längre i från varandra än benen. I tango är det tvärtom. Där är parets yttre form som ett upp och nervänt V och det är för att ge plats för dekorationer. Dekorationer kallas de där snirkliga, vackra rörelserna som tangodansare gör med sina ben. 

Inte nog med att det ska övas in kroppsrörelser. Det är ett nytt språk också – spanska. ”Caminata” är alltså uttrycket för promenad. ”Salida” är utgång och ”giro” är sväng, bara som exempel. 

Vi har nu dansat tango i några år. Ibland gör vi framsteg och ibland står vi stilla i utvecklingen. Så verkar det vara för många. 

Bengt Starrin och Lena Steffner Starrin, dansare och författare till kommande bok om argentinsk tango