Nordidactica 2017:2
I detta temanummer riktar vi intresse mot So-ämnenas undervisning i skolan. Vi tar vår utgångspunkt i vad de flesta lärare vet, men kanske inte alltid finner tid, utrymme eller någon lämplig plattform att uttrycka. Nämligen att all undervisning, och i förlängningen all utbildning – av nödvändighet – är omhuldad av risk (Biesta 2013), av det som är oväntat. Ambitionen i artiklarna är inte i första hand att lyfta fram detta oväntade som en omständighet eller nödvändighet i allmän mening i utbildningssammanhang. Ambitionen är snarare att utifrån denna nödvändighet resa frågor till den dagliga undervisningen i de samhällsorienterade ämnena religionskunskap, samhällskunskap och historia, alternativt i so-undervisning generellt. Utifrån skilda empiriska, i högre eller lägre grad teoretiskt färgade ansatser, prövar vi att resa frågor som på olika sätt knyter an till vårt överordnade syfte i temanumret, vilket är att undersöka om, och i så fall vilka särskilda villkor eller bevekelsegrunder som kan tänkas prägla just de samhällsorienterade ämnenas undervisning, sett i ljuset av det oväntade som en potential, som möjlighet.
Om vad handlar då det oväntade i undervisningen i denna undervisning? Vår ingång står i intim relation till latinets ord för utbildning, educatio, vilket anger att utbildning har som överordnat syfte att se till människors uppfostran och formering, deras resning, upprättstående eller tillblivelse i världen. Utifrån latinets verb educo innefattar detta att utbildning handlar om att ”bring out or develop something latent or potential” (Alterhaug 2016, s 34, se referens i Editorial). Detta kan beskrivas i termer av en process där individer tillåts att träda fram i och genom sina kunskaper, subjektiviteter och kapaciteter, vilka framträder i relation till den sociala kontext som dessa är del av (ibid).
I det första artikelbidraget visar Göran Morén, utifrån en genomförd empirisk studie, hur samhällsfrågor utgör ett nödvändigt, och på samma gång oförutsägbart undervisningsinnehåll i samhällskunskapsämnet på gymnasiet. Analysen fokuserar samhällskunskapslärares didaktiska reflektioner kring olika ämneskonceptioner. Reflektionerna tar spjärn emot i det ’faktum’ att samhällskunskapsundervisningen, enligt ämnesplanen, ska ske ”med utgångspunkt i samhällsfrågor”. Och lärarna reflekterar över detta utifrån sin egen undervisningspraktik. Moréns konklusion är, utifrån de ämneskonceptioner som framträder i lärarnas beskrivningar, att denna utgångspunkt på olika sätt både vittnar om, och samtidigt bidrar till att öppna upp, samhällskunskapsämnets kunskapsinnehåll för det oväntade, vilket kan ses som en nödvändig omständighet i ämnesundervisningen.
I den andra artikeln argumenterar Sören Högberg, också här inom ramen för samhällskunskapsämnet, för betydelsen av att lyfta fram ämnets potential när det gäller elevers möjligheter att utveckla dispositioner för en aktiv och ansvarstagande roll i samhället. Denna ämnesknutna potential är, enligt Högberg, intimt kopplad till själva interaktionen mellan ämnet, läraren och eleverna i undervisningen. I denna interaktion finns återkommande och ständigt närvarande potentiella, komplexa utrymmen att göra det möjligt för ämnesinnehållet att träda fram genom de kommunikativa processer som denna undervisning rymmer. Utifrån en teoretiskt informerad argumentation menar författaren att frågan om hur den konkreta undervisningssituationen tar gestalt är kopplad till lärarens möjlighet att skapa en meningsfull pedagogisk situation.
Det tredje bidraget i detta temanummer riktar uppmärksamhet på religionskunskapsämnet inom ramen för framför allt högstadiet och gymnasiet. Björn Falkevall företar här en kritisk tolkning av olika perspektiv på lärares professionella ämneskunnande, så som detta kunnande indirekt framträder i två vanligt förekommande sätt att förankra professionskunskap inom utbildningsvetenskaplig forskning och i aktuell utbildningspolitik; evidensbaserade studier och studier som faller inom ramen för så kallade learning studies. Dessa två perspektiv kan även ses som framträdande i dagens (ämnes)lärarutbildning. Genom en teoretiskt inspirerad genomlysning av dessa två perspektiv urskiljs styrkor och tillkortakommanden i dem i relation till oväntade händelser i undervisningssituationen.
Anders Persson och Robert Thorp riktar i det fjärde bidraget uppmärksamhet mot högstadiets undervisning i ämnet historia. Ambitionen är att genom en analys av en genomförd empirisk studie visa hur historieundervisning kan förstås som en praktik orienterad mot elevers existentialisation, deras möjlighet att träda fram i tid och rum, i relation till ämnesinnehållet och till relationella aspekter i den konkreta undervisningssituationen. Mot bakgrund av klassrumsobservation, intervjuer med historielärare och fokusgrupper med studenter i årskurs nio på högstadiet framträder en komplex undervisningspraktik där historielärare har att bemöta och hantera flera betydelsefulla processer inom ramen för historieämnet.
Det sista artikelbidraget i detta nummer riktar intresse mot so-lärare i mellanstadiet. Frågan i fokus är hur dessa lärare relaterar till, och talar om, skolans grundläggande demokratiska värden som centrala delar av deras läraruppdrag. Mot bakgrund av en empirisk studie bestående av intervjuer med so-lärare visar Anna Henriksson Persson och Sara Irisdotter Aldenmyr hur dessa lärare positionerar och konstituerar sig själva som so-lärare, och hur dessa processer är intimt kopplade till deras didaktiska praktik. Utifrån den omständighet att so som kunskapsområde och -innehåll delvis förefaller att stärka möjligheterna att uppfylla syftet med lärarnas demokratiska uppdrag, argumenterar författarna för betydelsen av fortsatt forskning kring relationen mellan demokratiuppdraget och undervisning i särskilda skolämnen.
Temanumret är del i pågående uppbyggnad av en so-ämnesdidaktisk forskningsmiljö vid Högskolan Dalarna. Samtliga artikelförfattare ingår i denna forskningsmiljö, vilken är del av forskningsprofilen Utbildning & Lärande, Akademin Utbildning, Hälsa och samhälle.
Maria Olson