De som äger eller har tillgång till ett fritidshus kallas för “den osynliga befolkningen” och kan vara en utmaning att nå för myndigheter i händelse av en kris. Geomediaforskare vid Karlstads universitet argumenterar för vikten av att skapa mer kunskap om hur kriskommunikation behöver nå tillfälliga populationer.
Att besöka sitt fritidshus utgör en betydande del av den svenska turismen. I Sverige finns drygt 660 000 fritidshus och ungefär hälften av befolkningen har tillgång till ett, genom eget ägande eller genom möjligheten att nyttja ett fritidshus som ägs av släktingar eller vänner.
Ulrika Åkerlund, lektor i kulturgeografi vid Karlstads universitet, vilka kommunikationsutmaningar finns i det här området?
– Generellt är fritidshusägare i Sverige relativt väl socialt integrerade i de områden där fritidsbostaden är belägen men eftersom den vilar på privatpersoners nyttjande av sin egendom är fritidshusturismen i mycket hög utsträckning osynlig för de offentliga systemen. I arbetet med beredskap inför olika samhällskriser kan den “osynliga” fritidsbefolkningen utgöra både utmaningar och möjligheter. Kommunikationsförutsättningarna kan exempelvis vara begränsade, och då de flesta fritidshus står oanvända under långa perioder är det svårt för ägare att överblicka riskerna.
Vilka rekommendationer har ni kommit fram till i er artikel?
– Det finns ett behov av att samhällsplaneringen blir mer uppmärksam på de utmaningar som fritidshusturismen medför - både vad gäller belastning på infrastruktur, VA-system, hemtjänst mm - men också vad gäller fritidshusägares lokala engagemang och samverkan med såväl myndigheter som fastboende. Bättre administrativa system behövs för att överblicka fritidsbostädernas omfattning och användning och lokala aktörer måste medvetandegöras om fritidshusturisternas närvaro och deras specifika kommunikationspreferenser.
Finns det några förslag på konkreta kommunikationsinsatser?
– Det behövs inkluderande kommunikationsstrategier som vänder sig till fritidshusturisterna och drar nytta av deras kunskaper och erfarenheter samtidigt som de får bättre information om lämpliga anpassningar och beteende i krissituationer. Genom att ta hänsyn till både en geografisk och social kontext i olika typer av fritidshuslandskap kan kunskapen om olika behov, möjligheter och utmaningar öka. Exempelvis kan en stor utmaning på landsbygden kan vara bredbands- och mobilanslutning. Ny digital och platskänslig teknik har potential att inspirera till nya perspektiv och metoder och stärka den pågående förändringen inom kriskommunikation mot en mer organisk och samarbetsinriktad strategi.
Under våren 2024 genomför Ulrika Åkerlund, Sol Agin och Gijsbert Hoogendoorn (University of Johannesburg, SA) en enkätstudie om fritidshusägares kommunikationspreferenser, riskmedvetenhet och behov av inkluderande kriskommunikation. Till hösten 2024 följs den upp med en intervjustudie kring hur offentlig sektor tänker in delårsboende i sina kriskommunikationsstrategier. Projektet är delvis finansierat av Centrum för Geomediastudier.
Artikeln ”Kriskommunikation och fritidshus - Kan vi nå den osynliga befolkningen?” är skriven av Ulrika Åkerlund, Lena Grip, Lotta Braunerhielm, Linda Ryan Bengtsson och Fredrik Hoppstadius – samtliga vid Karlstads universitet – och publicerad i tidskriften Plan som ges ut av Föreningen för stadsplanering.
